DET ÄR PÅSKAFTON år 2020 och jag gräver ett avloppsdike från huset. Under en paus med hackan reser jag mig upp och ser en fasantupp som står under plommonträdet bara 15 meter bort. Den krafsar med fötterna på marken och letar fram solrosfrön från fågelmatningen… Bara några minuter tidigare hade jag hört den ropa bakom huset. Det högljudda skriket kan skrämma slag på den som står nära och det är meningen att det ska höras långt. Galandet efterföljs alltid av ett kraftigt och demonstrativt vingbuller. Tuppen markerar revir och det gör den oftast från toppen av en stor sten…
Det är ju trevligt att jag fått en tupp på tomten. Den ses sällan till här på Uppsalaslätten. Fasanen har blivit allt ovanligare i jordbrukslandskapet precis som alla andra djur och fåglar pågrund av hänsynslös exploatering av åkerareal för mest möjliga vinstuttag med minsta möjliga återersättning. Min påsktupp går värdigt omkring här nu och det är just i mars-april om tidig vår som fasantupparna installerar sina revir för att locka till sig honor.
När den står där och krafsar efter solrosfrön på marken så hör jag ibland ett kuttrande kacklande ljud från den. Jag visste faktiskt inte att fasaner hade ett sånt läte. Det är mycket lågmält och hörs bara några meter. Det påminner lite om tamhönsens kacklande, men är väldigt lågmält och liknar också ett duvkuttrande. 4-5 gånger upprepas det vid varje tillfälle… “krrrr-krrrr-krrrr-krrrr-krrrr”

Läs hela artikeln